Nu har det kommit nya fläckar i mitt hår. Fläckar som sitter på ställen där det kommer att synas om det ramlar av ännu mer hår. Så nu blir det ännu längre tid framför spegeln för att kunna dölja dem, svårare att ta av mig mössan när jag är inomhus och allt jobbigare att borsta håret...
Först blev den lilla fläcken i bakhuvudet allt större.Den 8:e september såg det ut så här:
Efter lite mer än två månader så hade det redan växt ut så här mycket:
Lyckan var TOTAL att det verkade gå så bra och jag kände att jag kanske snart skulle trivas allt mer med att ha håret nersläppt, sluta hata min egen spegelbild och sluta gå sönder lite varje gång som jag borstar håret.
Jag såg till att våga leka lite med mitt hår, passa på att se lite rolig ut när jag faktiskt ändå har hår! Så detta blev ett litet "konstverk":
Mitt emellan tofsarna kan man fortfarande se att det saknas hår och att mitt hår är väldigt tunt, men jag kände mig hur snygg som helst när jag tog detta kort!
Men lyckan brukar ju inte alltid vara särskilt långvarig som säkert många av er vet... Så den 5:e december så dök denna fläck upp. Den har ALDRIG varit där innan och den uppstod alltså över natten. Jag hade mycket hår i borsten både på kvällen när jag borstade håret, samt på morgonen när jag borstade och på duschgolvet efter duschen:
Mitt uppe på huvudet som en gammal gubbe.. Som att inte det var tillräckligt så ser jag även ut så här på sidorna:
Jag känner mig äcklig. Jag kan inte förklara på något annat sätt...
Mitt tunna hår lyser igenom när jag har håret uppsatt och nersläppt. Man kan se huden och hårfjunen genom håret och jag vet inte längre hur jag ska kunna dölja både sidorna OCH uppe på huvudet. På ett sätt vill jag raka av mig allt så att allt kan växa ut tillsammans och vara lika långt, men jag vet ju att det inte finns några garantier på att håret verkligen kommer att växa ut igen. Och jag är inte redo att bli flint. Trots mina två sjukt snygga peruker (orealistiska eller inte), så är jag inte redo att bli flint. Varken på hel-, halv- eller deltid....
Idag fick jag jag äntligen orken att ta hand om hyllarna i vardagsrummet. Dem blev både avdammade och pyntade med juldukar. Alla andra år har jag gjort det några dagar innan julafton med andan i halsen...
Jag passade på att rensa hyllorna lite också. Har bestämt att jag ska möblera om i vardagsrummet samtidigt som jag städar bort julen, vilket brukar bli i februari/mars... Eller när granen börjar barra! Det kan va bra att börja rensa lite efter hand. Jag sparar allt för mycket, mest för att jag är rädd att om jag gör mig av med något så kanske även minnena med mamma och pappa försvinner. Att minnena sitter i prylarna har jag intalat mig själv. Aldrig kasta något, aldrig ändra om. Det har blivit som en försvarsmekanism - så länge jag har kvar allt precis som vanligt, så fortsätter det att vara som vanligt. Men det är inte som vanligt, det är helt annorlunda och det kommer det att förbli. Så nu kommer jag bara spara det som är mitt och det som jag faktiskt vill ha, inte för att det är det som har minnet. Utan det är jag som har minnet inom mig. Inga prylar behåller minnena, det är våra hjärtan som gör det.
Så i vår blir det makeover nere i vardagsrummet. Jag har har inte råd med att tapetsera om, måla om eller nya möbler. Men jag har orken att flytta lite möbler, kanske byta ut lite småsaker och ändra lite tavlor. Vilket är just vad jag ska göra. Ååh, vad jag längtar!!! Vet på ett ungefär hur jag vill ha det och har börjat leta efter en ny soffa. Eller rättare sagt begagnad då jag inte har råd med en ny soffa, men verkligen behöver en annan än den jag har! I sinom tid så kanske det börjar kännas lite mer som "mitt" hem! :)
Den sista november blev jag av med mitt vikariat, med blandade känslor. På ett sätt skönt och på ett sätt väldigt tråkigt. Men så är det väl med alla jobb? Det finns både positiva och negativa saker med det..
Så nu är det jag mellan jobb! Eller mellan jobb? Vad betyder det egentligen? Är det dem dagarna som är mellan man har slutat på en arbetsplats och innan man börjar på nästa? Fast jag har ju inget "nästa" jobb. Inte vad jag vet nu. Så nej, jag är inte mellan jobb. Jag är arbetslös.
Och varför ska jag skämmas för det? Det är ju en jävla massa till som är det också. Så nej jag tänker inte skämmas för det! Jag tänker hålla huvudet högt, le och söka ett nästa jobb så att jag kan säga att jag är mellan jobb!
För jag tänker inte leva på A-kassa eller socialbidrag. A-kassan kan få hjälpa mig lite om jg hittar ett jobb som inte ger så mycket, men socialbidrag - nej tack! De ska gå in för mycket under huden på en innan de ens funderar på att hjälpa en... Hur jag vet det? För jag har suttit på den där stolen och blivit förhörd om i princip allt jag äger. Och nej, jag fick ingen hjälp. Inget mer än ett busskort i alla fall och hur ger det mig mat på bordet eller låter lampan fortsätta att lysa? Så jag säger nej tack! Jag får alltid höra att jag är en stark människa, att jag är en kämpe och att jag klarar allt. Tack så mycket för alla fina komplimanger, men inget av det där är sant. Jag är nog bara en dumdistrig och ibland för positiv 25-åring som tror att jag klarar allt, tills jag får en stöt rakt i mig.
