I slutet av 2008 kunde jag titulera mig som husägare, endast 20 år gammal, av olika orsaker. Först som 24-åring orkade jag börja ta tag i huset och skapa mig en framtid. Även det av olika orsaker.
Följ med mig i med- och motgångar med framtidsångest, familjefejder, pengafrågor, renoveringar och min sjukdom Alopecia Areata.
Nu är det MIN tur att skapa mig en framtid!
De första väggarna är målade med färgen elegance som är köpt på Rusta. Enligt färgkartan och burken så ska färgen vara ljusgrå. Men nej Rusta, eran färg är vit...
Efter första lagret så är det ännu vitt och jag hoppas på att andra lagret kan göra så att det i alla fall blir jälite mörkare!
Den 27/11-2015 gick J ner på knä i Ljugarn och frågade om jag ville gifta mig med honom. Jag sa så klart ja! 😍
Så nu är det mycket bröllopstankar. Vi vet när och var vi vill. Vissa saker måste bara klaffa innan vi kan berätta detaljerna...
Vi började riva i hallen ner nu i januari. Tapeterna och allt på väggarna åkte ner. Vi ska spackla, slipa och måla. Sen sakta, men säkert arbeta oss uppåt. Vi måste trivas att bo här. Just nu gör vi inte det till 100%.
Mycket saker kommer att hända detta år. Frågan är bara hur många som kommer att acceptera våra val...
Har fått många frågor om vad jag använder för medel till håret och dessa tre växlar jag mellan att tvätta mitt hår med.
Det första är ett medel som min moster köpte åt mig från en återförsäljare som säljer Aloe Vera produkter. Det är lite dyrt så jag har snålat och endast använt det när jag har haft fläckar och jag är nöjd med det! Det sätter igång hårproduktionen och är perfekt att varva med Gliss produkter.
Gliss är ett bra budget schampoo och balsam. Jag kommer nog aldrig att sluta köpa det helt. Trivs med det jätte bra! 👍
Syoss hade jag nog aldrig testat om det inte var för att jag vann produkterna. Tyckte först att mitt hår blev torrt av det, men efter några tvättar så känns håret starkare! Och som sagt, varva lite olika märken. Använder man samma produkt för länge så kan man lätt bli immun mot det. Och det är ju alltid kul att få testa nya produkter! 😊
För några dagar sen började det klia en massa i min hårbotten. Jag bad J kolla bak i nacken på mig och det var som jag trodde, en fläck.
Han fick ta ett kort på det så att jag kunde få se det och "dokumentera" den. Det gör mig så jävla förbannad att jag har börjat tappa på ett ställe som det för lite mer än ett år sen inte fanns något hår alls... Jag kan inte låta bli att undra - kommer håret att komma tillbaka än en gång?
Klippte mig för första gången på ett halvår nu i veckan. Som ni förstår så tycker jag att det är väldigt jobbigt att klippa mig... Och nu när det kommit nya fläckar och jag har tappat väldigt mycket hår den senaste tiden så var det med vemod som jag gick in till frisören. Men hon som klippte mig var duktig och det känns ju oftast bra efteråt!
Jag sa till frisören att jag hade Alopecia Areata och hon hade bara läst om sjukdomen, men aldrig träffat någon med diagnosen. Hon ställde många frågor om det och på ett sätt var det jobbigt att prata om det, men jag tror ändå att det blir en del av bearbetningen.
Dagen efter klippningen var det min födelsedag och jag kände mig faktiskt fin i håret för första gången på länge! Fick det jag hade önskat mig och lite till! En del inrednings prylar blev det också! Måste bara klura ut vart jag ska placera dem... :)
Sommaren närmar sig med stora steg och snart kan jag berätta varför det kan bli den bästa sommaren på länge... <3
Visst är det ganska häftigt att det som vissa anser är skit är skatter för andra?!
Jag höll i en loppis i lördags och det som jag sett som gamla oäkta smycken och necessärer blev toppen fynd för andra. Jag själv hittade en blå väska och några mindre lådor som jag ska ha mina småsaker i hemma. Alla borde gå på loppis oftare och jag älskar att loppis säsongen ÄNTLIGEN är igång!!!
Har börjat kolla i inredningstidningar allt oftare och jag vet exakt hur jag vill att M&P's rum (som ska få bli mitt sovrum) ska se ut! Hoppas bara att jag får till det också... Är på bra väg i alla fall!
Storebror 2 kom hem till mig ikväll och tillsammans så gick vi igenom två garderober i M&Ps rum! Så skönt! Det blev lite småsaker som blev kvar och som ska sparas samt som vi måste gå igenom. Men ni skulle aldrig kunna ana hur mycket som faktiskt rymdes inne i dom där "små" garderoberna!!!
Sen kommer den tråkiga delen.. Åka till tippen. I hate it! Det är dock skönt efteråt, men inte att stå där och plocka av släpvagnen och sortera rätt och allt det där. Får se om jag hinner med det innan sommaren, det är sjukt mycket just nu!
Började introt på sommarjobbet i fredags och hade idag mitt fjärde intro. Jag trivs jätte bra och jag tror verkligen att den här sommaren kan bli bland den bästa på länge! Tyvärr så är det även mycket nytt denna sommar och inte bara med ett nytt jobb. Det är mycket nytt som kommer hända privat också. Jag kan riktigt känna stressen flåsa i nacken på mig och jag känner av det dom gånger jag försöker slappna av... Men det ska bara gå bra!!! :)
"Välkommen hem till mig! Vi bor fem personer här, men ändå känner jag mig ibland ensammast i världen..."
Jag, mamma, pappa, bror 1 & bror 2. Det är så många personer som delar på ett litet hus på Gotland, men det är bara jag som bor här. Så borde det inte då bara vara mina saker här?
"Jag lever i ett förråd"
Att rensa för att kunna gå vidare och att orka är ett måste. Då blir det även ett måste att alla parter tar sina saker... Det är det som inte gäller nu tydligen...
Jag fick idag veta något som gör att jag ÄNNU mer vill rensa ur och förändra. Men just står allt still och jag vet inte riktigt i vilken ände som jag ska starta för att få igång det. Var det det här som var menat för mig när mammas kropp förstördes inifrån eller när pappas hjärta slutade slå? Kan det verkligen vara meningen att det ska gå så bra med allt för att man sedan ska få en rejäl jävla käftsmäll?! Tur att jag har min älskade J, annars hade jag aldrig orkat.. Han får mig att orka ställa mig upp efter att ha blivit trampad på och även om jag inte alltid vill erkänna det, så har han rätt i det han säger. Det finns ingen annan utväg... Jag MÅSTE få gå min egen väg nu och börja få bestämma över mitt eget liv!
Idag skurade jag golvet i mammas och pappas rum för första gången på länge... Det blev inte hela golvet då det ännu står större möbler där inne dock. Men FAN så skönt det kändes!!! Nu går det verkligen framåt! I love it! <3
Jag tog lite bilder därinne med. Det ser bättre ut än vad det gjorde när jag började plocka, men då tog jag inga bilder. Då gjorde det för ont för att ha ett minne av "kaoset". Bilderna kommer när det börjar hända lite så man faktiskt kan se två olika bilder och jämföra! :) Om jag håller igång och mina bröder tar det som är deras och vi kan gå igenom lite grejer tillsammans om vad vi vill ha och inte vill ha, så skulle jag faktiskt kunna göra en makeover av rummet redan i höst/tidig vinter! Längtar! :) Så nu blir det att spara pengar i sommar så att jag har råd att göra det också!...
Nej, men hej och hå, för ikväll är jag faktiskt ganska glad. Om jag får göra om mina föräldrars sovrum så har jag tagit ett STORT steg för att kunna gå vidare i livet. Klarar jag av att göra om deras sovrum så kommer jag att klara av att skapa mig ett eget liv också!
Det går framåt med mina föräldrars rum! Ja, egentligen hela övervåningen faktiskt. Storebror 2 fick sitt bord som stod där och jag har tagit ner två byråer som ska få flytta ut i garaget ett par månader. Ska slipa och måla om dem i sommar hade jag tänkt!
Ibland känns det som att jag plockar och plockar. Jag lägger att i olika högar. Mina saker, trasiga saker, Storebrödernas saker, saker vi ska gå igenom tillsammans, saker som jag inte vet vad jag ska göra med... Högarna blir större och det blir krångligare och tuffare att ta sig igenom saker. Just nu bor det fem personer i huset och det är jobbigt, jävligt jobbigt eftersom att jag försöker skapa mig ett eget hem. Men slit ger vinst och jag kan börja se hur saker blir allt ljusare. Man kan äntligen se att jag har plockat och fixat och gett allt! Slit ger vinst, vinst ger drömmar...
Drömmar har jag många. Jag vet hur jag vill att hallen uppe ska se ut och jag tror till och med att jag har hittat en tapet till en fondvägg! :)
I tisdags hade jag första dagen på Komvux. Det var mattelektion den dagen. Matte. Ett ämne som jag svär på att jag har dyslexi och som jag även har skyllt på mamma för att hon rökte bort mina matteceller när hon var gravid. Ni vet, på 80-talet så var det inte så stor grej om man rökte när man var på smällen eller inte. Hur som helst så hoppas jag iaf på att klara denna kursen så jag kan få lägga ner den punkten av mitt liv sen. resten av kurserna på Komvux kommer bestå av skrivande och Svenska 3. Där känner jag mig lite mer hemma även om det helt plötsligt blev väldigt mycket att göra på en gång...
Man kan säga att denna vecka blev en ny start i livet för mig. Jag har börjat ta tag i saker som jag har tänkt på länge. Bland annat min tatuering som jag vill göra på min högra handled. Då jag har tänkt på den länge så är det något som jag verkligen vill göra och som kommer att betyda mycket för mig. Vissa av kommer att skratta åt mig och tycka att jag är löjlig, men vissa kommer kanske att le för att dom förstår mig. Jag skiter i vilket ni gör. Jag kommer alltid att le när jag se den eftersom att för mig så ger den mig hopp. Hopp och tro på mig själv. Tron på att så länge man har ett mål här i livet så klarar man tamej fan allt! Vad det är får ni förhoppningsvis se i slutet av mars!
Nu ska jag ta tag i mina skolarbeten så jag kan känna att jag kommer framåt något och kan njuta lite av helgen, även om jag hoppas på att bli inringd på jobb!
Nu har det kommit nya fläckar i mitt hår. Fläckar som sitter på ställen där det kommer att synas om det ramlar av ännu mer hår. Så nu blir det ännu längre tid framför spegeln för att kunna dölja dem, svårare att ta av mig mössan när jag är inomhus och allt jobbigare att borsta håret...
Först blev den lilla fläcken i bakhuvudet allt större.Den 8:e september såg det ut så här:
Efter lite mer än två månader så hade det redan växt ut så här mycket:
Lyckan var TOTAL att det verkade gå så bra och jag kände att jag kanske snart skulle trivas allt mer med att ha håret nersläppt, sluta hata min egen spegelbild och sluta gå sönder lite varje gång som jag borstar håret.
Jag såg till att våga leka lite med mitt hår, passa på att se lite rolig ut när jag faktiskt ändå har hår! Så detta blev ett litet "konstverk":
Mitt emellan tofsarna kan man fortfarande se att det saknas hår och att mitt hår är väldigt tunt, men jag kände mig hur snygg som helst när jag tog detta kort!
Men lyckan brukar ju inte alltid vara särskilt långvarig som säkert många av er vet... Så den 5:e december så dök denna fläck upp. Den har ALDRIG varit där innan och den uppstod alltså över natten. Jag hade mycket hår i borsten både på kvällen när jag borstade håret, samt på morgonen när jag borstade och på duschgolvet efter duschen:
Mitt uppe på huvudet som en gammal gubbe.. Som att inte det var tillräckligt så ser jag även ut så här på sidorna:
Jag känner mig äcklig. Jag kan inte förklara på något annat sätt...
Mitt tunna hår lyser igenom när jag har håret uppsatt och nersläppt. Man kan se huden och hårfjunen genom håret och jag vet inte längre hur jag ska kunna dölja både sidorna OCH uppe på huvudet. På ett sätt vill jag raka av mig allt så att allt kan växa ut tillsammans och vara lika långt, men jag vet ju att det inte finns några garantier på att håret verkligen kommer att växa ut igen. Och jag är inte redo att bli flint. Trots mina två sjukt snygga peruker (orealistiska eller inte), så är jag inte redo att bli flint. Varken på hel-, halv- eller deltid....
Idag fick jag jag äntligen orken att ta hand om hyllarna i vardagsrummet. Dem blev både avdammade och pyntade med juldukar. Alla andra år har jag gjort det några dagar innan julafton med andan i halsen...
Jag passade på att rensa hyllorna lite också. Har bestämt att jag ska möblera om i vardagsrummet samtidigt som jag städar bort julen, vilket brukar bli i februari/mars... Eller när granen börjar barra! Det kan va bra att börja rensa lite efter hand. Jag sparar allt för mycket, mest för att jag är rädd att om jag gör mig av med något så kanske även minnena med mamma och pappa försvinner. Att minnena sitter i prylarna har jag intalat mig själv. Aldrig kasta något, aldrig ändra om. Det har blivit som en försvarsmekanism - så länge jag har kvar allt precis som vanligt, så fortsätter det att vara som vanligt. Men det är inte som vanligt, det är helt annorlunda och det kommer det att förbli. Så nu kommer jag bara spara det som är mitt och det som jag faktiskt vill ha, inte för att det är det som har minnet. Utan det är jag som har minnet inom mig. Inga prylar behåller minnena, det är våra hjärtan som gör det.
Så i vår blir det makeover nere i vardagsrummet. Jag har har inte råd med att tapetsera om, måla om eller nya möbler. Men jag har orken att flytta lite möbler, kanske byta ut lite småsaker och ändra lite tavlor. Vilket är just vad jag ska göra. Ååh, vad jag längtar!!! Vet på ett ungefär hur jag vill ha det och har börjat leta efter en ny soffa. Eller rättare sagt begagnad då jag inte har råd med en ny soffa, men verkligen behöver en annan än den jag har! I sinom tid så kanske det börjar kännas lite mer som "mitt" hem! :)
Den sista november blev jag av med mitt vikariat, med blandade känslor. På ett sätt skönt och på ett sätt väldigt tråkigt. Men så är det väl med alla jobb? Det finns både positiva och negativa saker med det..
Så nu är det jag mellan jobb! Eller mellan jobb? Vad betyder det egentligen? Är det dem dagarna som är mellan man har slutat på en arbetsplats och innan man börjar på nästa? Fast jag har ju inget "nästa" jobb. Inte vad jag vet nu. Så nej, jag är inte mellan jobb. Jag är arbetslös.
Och varför ska jag skämmas för det? Det är ju en jävla massa till som är det också. Så nej jag tänker inte skämmas för det! Jag tänker hålla huvudet högt, le och söka ett nästa jobb så att jag kan säga att jag är mellan jobb!
För jag tänker inte leva på A-kassa eller socialbidrag. A-kassan kan få hjälpa mig lite om jg hittar ett jobb som inte ger så mycket, men socialbidrag - nej tack! De ska gå in för mycket under huden på en innan de ens funderar på att hjälpa en... Hur jag vet det? För jag har suttit på den där stolen och blivit förhörd om i princip allt jag äger. Och nej, jag fick ingen hjälp. Inget mer än ett busskort i alla fall och hur ger det mig mat på bordet eller låter lampan fortsätta att lysa? Så jag säger nej tack! Jag får alltid höra att jag är en stark människa, att jag är en kämpe och att jag klarar allt. Tack så mycket för alla fina komplimanger, men inget av det där är sant. Jag är nog bara en dumdistrig och ibland för positiv 25-åring som tror att jag klarar allt, tills jag får en stöt rakt i mig.